Archive for the ‘Människor’ Category

Alla Hjärtans Dag

februari 13, 2010

Är det inte lite synd det där med Alla Hjärtans Dag, att alla (många) är så emot det? Det kanske jag inte ska fråga, med tanke på att ni faktiskt är så många, som är emot..

Många verkar haka upp sig på att man ska ha en pojkvän/flickvän när man firar Alla Hjärtans Dag och visst, det kanske var det som var den ursprungliga tanken, men man kan väl fira även fast man är singel? De flesta har väl en vän man kan visa lite extra kärlek till. Mamma kanske förtjänar en chokladbox en dag som denna.

Det är väl bara till att anpassa dagen efter sitt egna liv och sluta klaga så förbannat på att det är ett påhittat jippo som kräver att man har någon att dela sitt liv med och att det dessutom hånar den som är singel.

Här är en jätteful bild på hjärtan, bara för att det hör till.

Läs

januari 28, 2010

Läs!

It’s all in the family

januari 16, 2010

På veckorna går jag i skolan. Jag är less, utmattad och längtar hem redan på vägen dit. Är så himla trött på skolan, på hur orättvis den är och jag blir så arg när jag tänker på det. Jag går oftast bara halva dagen, lagom till lunch går jag till farmor eller faster. Jag orkar inte skolan, jag orkar inte livet.

Jag tackar Gud, eller vem det nu är man ska tacka, för att farmor och faster finns.

Farmor bjuder på bullar och så pratar vi om farfar, tiden på sommarstället vi höll till på tills för några år sedan, sen dricker vi lite kaffe och kollar på AFV och sitter och gapskrattar tillsammans.

Faster bjuder också på bullar och kaffe, hon bjuder också på förståelse och omtanke. Vi får varandra att skratta, vi driver med varandra och har det allmänt skönt.

Dessa två är de bästa personerna i mitt liv, de har lyft upp mig under höstens och vinterns magplask. Tack!

Påverkan

januari 13, 2010

Det är lite läskigt hur påverkad man kan bli av någon annan människa. Läskigt hur negativ respektive positiv energi sprider sig.

Vissa människor påverkar mer än andra, humöret sänks eller höjs så fort personen äntrar rummet.

Jag har märkt att min före detta bästa vän fick fram flertalet av mina dåliga sidor, utan att jag visste om det.  När vi umgicks så tog jag efter henne. På många sätt beundrade jag henne och det fanns många bra sidor av henne. Jag tog efter de bra men jag tog även efter de dåliga. Hon var väldigt inåtvänd, motsatsen till vad jag var i början. Blyg var hon också, hon vågade inte ringa folk eller fråga någon. Hon knuffade alltid fram mig när det var något socialt.

Hon var rädd och så småningom blev jag det också. Tjejen jag beundrade gjorde ju så och jag tog efter den jag beundrade.

Jag ringer inte folk idag, jag frågar inte och jag går inte fram till folk på fester för att småprata lite. Jag har blivit den där tysta lilla tjejen i hörnet som vill så mycket, men kan så lite. Jag är rädd för så mycket och jag hatar det.

Jag tycker jag är så patetisk, att jag förvandlades sådär. Är jag så lättmanipulerad?

På många sätt är alltså påverkan dåligt men jag tänker fokusera på det positiva.

Jag försöker fokusera på människors positiva sidor. Vad gör dom bra och vad vill jag ta efter?

Min bror med fru renoverar huset nu. Dom är två utav de mest effektiva människorna jag vet. Allting går så fort, idéerna sprutar och dom har kul under tiden. Det är imponerande och jag blir motiverad till att göra saker som jag borde gjort för länge sedan. Min faster är också en sådan person.

Jag försöker göra saker jag mår bra av och jag försöker bryta sönder den onda cirkeln jag hamnat i. Jag omringar mig med människor som tycker om mig, som peppar, motiverar och inspirerar mig.

Det är så många som snöar in på det negativa och utan att märka det drar man det till sig. Försök att fokusera på det positiva.

Vi vet ju att vilka vi umgås med formar en, men man behöver ju faktiskt inte bli som man umgås.

Primetime

januari 5, 2010

Kikade in hos ”Den Oslagabara Duon”, en sjukt bra blogg förövrigt, och såg dessa videor. Primetime gjorde ett experiment för att se hur muslimer blev behandlade i USA! Kolla!

Impending Doom

januari 5, 2010

Det finns ett band som jag gillar, som jag har lyssnat ganska mycket på sistonde, dom har fått mig att tänka. Egentligen är det inte musiken jag gillar bäst, utan medlemmarna. Bandets budskap, texterna. Alla fem killar är kristna, texterna handlar oftast om Gud och sådant som hör kristendomen till. Impending Doom heter dom och såhär ser dom ut. *infogar jättesöt bild*

Jag beundrar kristna. Inte bara kristna, utan alla som är troende på ett eller annat sätt, alla som har en religion att gå till. Dom vet ju att dom alltid har någonstans att ta vägen. Det finns alltid någon dom kan gå till och prata med och dom har alltid ett stöd. Killarna i bandet verkar ha det där, dom verkar så trygga och så säkra. ”Vadå? Jag har Gud, allt kommer gå bra och gör det inte det så är det inte meningen heller, det är meant to be” .

Det skulle jag också vilja ha.

Jag vill vara troende, kristendomen lockar men är ändå något jag inte kan ta till mig. Det känns som om jag ljuger för mig själv. Hallå, jag tror ju inte på Gud, allt det där är ju B-S! Men är det det då? Miljontals är kristna idag, har varit i hundratals år, det måste ju finnas någon sorts sanning i det. Men det finns ju inga riktiga bevis, så är det verkligen sant?

Antagligen kommer jag vara en av dom som enbart ber till Gud när dom vill ha något. ”Snälla gode Gud, kaaaaan inte jag få den där kameran i födelsedagspresent, gör så att någon köper den till mig! KTHXBYE! eller ”Hej Gud, gör så att den killen vill ha mig istället för henne”

Eller så klago-ber man ”Hej Gud, tack så JÄVLA mycket för att du gjorde så min katt dog, känns skitbra” eller ”Guuuuuud, vad har jag någonsin gjort mot dig? HUH?!”

Jag kommer vara en utav dem. Och det vill jag inte. Jag vill bara ha tryggheten.

Jul, religion och varför?

december 27, 2009

Nu såhär i juletid åker ju tankarna vidare till religion. Inte så konstigt med tanke på varför vi faktiskt firar julen.

Många, eller vågar jag säga de flesta, firar inte jul för att fira Jesu födelse. Det finns säkerligen några därute som inte vet varför vi firar, det bara är så. Samma med påsk och pingst.

Självklart har jag något som irriterar mig och det är därför jag skriver.

Ateism. Denna term för de icke-troende. Många tycker att religion är bullshit och går på som f*n om hur skit det är med kristendom, judendom och för att inte tala om islam och hur de behandlar sina fruar.

Och invandrare. Inte vilka invandrare som helst, utan helt muslimer. ”Ska dem till Sverige och slå sina fruar?” Och inte kan de anpassa sig till den svenska kulturen heller.

Men ska de verkligen behöva det? Och om man anpassar sig så passar inte det, för det är alltid någon som inte nöjd! Är det ens värt att anstränga sig? Och varför passa in där man inte får passa in?

Om jag ska gå tillbaka till ateism och julen – som var det som upprörde mig mest idag. Jag tycker det är fel att man som ateist ska fira jul och jag tycker det är fel av dig som ateist att kritisera de som tror. Om man nu tycker att det där med Jesu födelse är sån bullshit, varför i h-e firar man då jul? Varför sitter man med och äter julmat? Varför skriver man önskelista och varför tänder man adventsstaken? Är det inte falskt mot sig själv?

Det är inget fel att tro. Vad man än tror på, så är det inte fel! Vill du tro på Gud eller Tomten så gör det.

Jag förstår att man firar för att visa uppskattning och kärlek till sina nära och kära och det respekterar och accepterar jag.

Men om man nu är så fruktansvärt anti, varför firar man ändå?

Miljösvammel

december 10, 2009

Jag har funderat mycket på det där med klimatet.

Ni har säkert somnat efter den meningen men jag fortsätter ändå.

Klimatfrågan är fruktansvärt uttjatad, det vet vi alla. Jaaaaa, vi vet att något behöver göras, vi vet att vi ska göra saker annorlunda och att vi borde tänka efter, vara s k klimatsmarta.

Men är det inte så himla jobbigt?

Det innebär ju att vi måste tänka själva, ta tag i saker och ting, få saker gjorda. Och det orkar vi ju inte, eller hur?

Jag är ganska säker på att ingenting kommer hända förrän någon säger hur vi ska göra, att vi SKA och MÅSTE göra det. Det borde nog nästan vara lag på saker och ting om något ska ske.

Jag har växt upp med sopsortering. Glas, papper, kartong, metall, hårdplast, mjukplast, batterier och glödlampor ska alla slängas i olika lådor. Det är för mig naturligt och jag kommer naturligtvis fortsätta med det när jag flyttar hemifrån. Men varenda kompis jag har haft hemma, ja varenda, har blivit så förvånade. Vad är det här? Vad gör jag nu? Många slänger allt i komposten, för att det är den som ser mest ut som en papperskorg. Vilket innebär att jag får sortera den efteråt.

Min pappas familj slänger ALLT i samma påse. Verkligen ALLT! Batterier (vilket är ett big no-no), plast, kartong, glas och allt möjligt. Ibland är de tvungna att tömma soppåsen flera gånger om dagen.

Och hur många kör inte bil egentligen? Ett par jag känner tar två olika bilar, deras slutdestination är 100 m från varandra. Och båda har möjlighet till gratis busskort om dom hade velat.

Det är sånt här som gör mig så förbannad. För hur himla svårt är det egentligen? Okej att det blir dyrare att handla ekologiskt, närodlat och whatnot, men är det inte värt det?

Det är väl inte jättejobbigt att återanvända kassar när man ska handla istället för att handla nya varenda gång? Det är väl inte så jättejobbigt att lägga en krona eller två extra på den där ekologiska grönsaken om det nu gynnar naturen och människan i längden?

Varför är det så jobbigt att behöva offra sig lite? Det är ju ”for the greater good”!

Hur mår vi?

november 17, 2009

Som så många andra har jag problem med vikten, mitt sätt att se på mig själv och hur idealet är i mina ögon.

Har man inte försökt en sisodär 400 miljoner gånger att gå ner i vikt eller försöka vara nöjd med sig själv och tänka att hey, jag är skitsnygg. Ibland går det, ibland går det inte.

Jag vill gå ner i vikt, för att jag vet att jag behöver det. Min vikt ställer till problem för mig. Inte enbart min vikt, men hela min fysiska hälsa. Jag orkar inget, har ingen energi, känner mig tung.  Jag är ständigt hungrig och vill ständigt ha socker.

Det finns så många tips och råd på hur man ska göra, men man måste ju vara motiverad och benhård på vad man vill. Jag har inte kommit till den punkten, jag kan inte stenhårt säga nej till fika om någon bjuder och jag kan definitivt inte säga nej till den där sista kakan när jag väl är igång. Jag vill inte veta när min punkt kommer, jag är rädd för hur dåligt jag måste må för att nå dit. Och för att inte tala om, vägen tillbaka.

Jag har kommit till en ”delpunkt”, där jag kom fram till att nej, såhär kan vi inte ha det. Delar av familjen har samma problem som jag har och jag tröttnade på att höra evigt gnäll om hur tjock denne var och hur allt om denne var så himla negativt pga den fysiska hälsan. Jag gick till närmsta gym och frågade hur jag fick hit personen i fråga. Ska tilläggas att denne är sjukt anti när det kommer till allt som innebär motion.

Fick bokat ett möte, drog dit delar av familjen och vips så hade vi ett årskort. Vi har inte ens tränat i en månad ännu men än så länge är det kul och det känns bra. Jag hoppas att det håller i sig.

Men att gymma räcker inte, alla dessa spinningpass, bodyjam, core och step-up, det räcker inte. Inte för mig. Och knappast för många andra heller. Man kommer ju inte långt med att bara träna, även om det är ett stort steg på vägen.

Det sitter i huvudet. Huvudet måste må bra för att du ska må bra. Men hur gör man där då? Hur ändrar man tankesättet? Även här finns miljoner tips och råd för att hjälpa en på vägen, men man måste ha viljan, styrkan och motivationen. Hur får man den?

SD och muslimerna

oktober 20, 2009

Har ni hört om Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet? Antar att det inte undgått många. Själv är jag inte så insatt, tyvärr, men lite har jag uppfattat.

Idag på textkommunikationen (jag läser journalistik) så fick vi läsa tre artiklar om det hela. En var skriven av killen som bestämde om debattartikeln skulle tryckas eller inte, den andra av Jimmie Åkesson och den tredje handlade om de fel som Jimmie gjort i sin artikel.

Jimmie är alltså ordförande för Sverigedemokraterna. Artikeln handlar om islam och muslimer. Det spelar egentligen ingen roll vad eller vilka det handlade om, det jag tycker är så fascinerande är att han är så rasistisk. För första gången har Sverigedemokraterna kommit ut och öppet kritiserat ett folkslag på ett sätt jag aldrig sett förut.

Jag tycker det är bra av Aftonbladet att trycka detta, låta detta komma med i tidningen. Yttrandefrihet!

Men samtidigt, det är rasistisk. Ska vi gå med på det? Hur kan vi tillåta ett rasistiskt parti? Borde det inte vara olagligt, då det skadar och sårar så många?

Jäkligt synd att Aftonbladet blir anmälda och får ta skiten, när dom bara försöker få Sveriges invånade att förstå.